Att bli med hus

Igårkväll hade jag min andra jobbdag. Som förväntat var jag helt slut när jag kom hem vid 22:40 och gick och la mig på en gång men hade svårt att somna. Under natten vaknade jag flera gånger och när klockan blev kvart i 6 vaknade jag, sen ringde alarmklockan. UGH. Jag kunde inte snooza men låg kvar och drog mig till halv. Gick upp och skulle tända i köket och märkte att lampan hade dött, testade den andra lampan, den hade också dött, testade i hallen, den med. Ropade ner Simon och det visade sig att vi hade någon ström i hela huset. UGH. Åt en macka som jag hade förberett i kylen och gick och borstade tänderna. Precis då kände jag att fan jag måste spy, och hann inte vända mig till toan utan spydde i handfatet. Mackan och vattnet åkte upp och det blev plötsligt brådis att köra. (Jag blir ynklig när jag spyr/mår dåligt och behöver lång återhämtning)

I bilen upptäckte jag att det stod att man skulle ha en fylld urinblåsa – vilket jag inte hade då jag var jättekissig när jag vaknade, och vattnet som jag drack fick jag ju upp. Och hann inte heller ta med mig någon vattenflaska. Där och då kände jag  h e l v e t e – allt går fel idag. Jag tänkte ett snäpp längre och kom på att jag inte har direkt känt av någon aktivitet i magen heller de senaste dagarna och blev jätte nervös. När vi närmade oss Helsingborg så blev det superlånga köer på grund av vägarbete och då blev jag stressad att vi inte skulle hinna i tid, trots att vi hade en hel kvart till godo. När vi kom fram så irrade vi runt. Det fanns inte direkt någon information mer än en adress (som jag fått från barnmorskan i Landskrona), och när vi följde den på gpsen så visade det sig att det var fel. Tydligen är det postadressen och inte besöksadressen. Jag fick ringa mottagningen och fråga var vi skulle gå. Fick även fråga en som jobbade där om var vi hittade huvudentrén. Skitdåligt skyltat och rörigt lasarett.

När vi väl kom fram (3 minuter sena) så stod en sköterska där och ropade in oss och sa att det var bråttom då vi bara hade en halvtimme på oss – av med kläderna, upp på britsen, på med gel och sen gick hon snabbt igenom allt med oss och sen var det klart. Även nu när jag har kommit hem har jag inte fattat vad som hände för det gick så snabbt.

Allt såg i alla fall bra ut. Hon sa att det var en chans på 90% att det var en pojke. (Vem vet det kan ju bli ”Chandler is a girl”) Både Simon och jag var chockade över att man kunde se så mycket på ultraljudet.  Vi blev också fram-/bakflyttade så istället för 18+4 så är vi nu i vecka 19+0, nytt BF är 24 januari. Fick även reda på att min moderkaka låg som en vaddering över magen och därför kan det ta längre tid innan jag känner sparkar och sånt. Om jag känner något så borde det vara på sidorna. (Det bekräftar ju att jag har känt något för några veckor sen eller vad det nu var, min tidsuppfattning är helt borta)

Superspännande!

Idag är jag ledig och ska inte göra något alls. Jag ska ta det lugnt och smälta alla positiva besked vi fått.