Att bli med hus

 

 

 

Vi är gravida. Halvplanerat men lite oväntat blev vi gravida. Jag slutade med p-piller förra augusti och vi sa att om det händer så händer det annars får vi försöka pricka in ägglossningen efter augusti i år. För när man slutar med p-piller kan det ta upp till ett år innan kroppen fungerar som den ska igen. Och i mitt fall så har jag inte haft mens sen januari - vilket var väldigt märkligt, så jag köpte ägglossningstest för att se om jag ens hade ägglossning eller om det försvann i samband med att mensen försvann. Jag misstänkte också att stress och viktminskning låg bakom att mensen försvann men jag köpte iallafall några test för att göra en uteslutningsmetod.

När jag började med testen i slutet på maj, början av juni så visade testen positivt - I FLERA DAGAR - jag förstod inte varför, letade runt på internet, läste flera bruksanvisningar, men det enda jag fick fram var antingen att man släppte ifrån sig fler ägg eller att man hade cancer. (Man får ju tydligen cancer av allt enligt internet)

På min födelsedag pratade jag med min syster (som också är gravid, det skiljer 7 veckor) om mitt dilemma och hon sa genast att jag nog borde köpa ett annat test. Sagt och gjort så köpte jag ett test dagen efter och det visade att jag var gravid!

 

Varken jag eller Simon trodde på det, så dagen efter köpte jag ett till test där det visar hur många veckor som har gått och på testet stod det GRAVID VECKA 3+. 3+, hur diffust är inte det tänkte jag. Jag försökte verkligen räkna på när det kunde ha skett? Var vi verkligen gravida? När hände det? Jag ringde in till MVC och frågade om de kunde hjälpa mig att räkna ut det. Och jag fick en tid måndagen därpå. 

Barnmorskan kunde inte klura ut det heller. Jag hade inte gått upp i vikt, men jag visste att brösten började göra ont i slutet på maj, vilket jag trodde bara hade att göra med att jag hade ägglossning. Och sen hade vi mitt test som jag gjorde där det stod 3+. Vi kom överens om att jag måste iallafall vara i vecka 4-5. Så vi bokade ett tidigt ultraljud i början av juli och en inskrivningstid den 22 juli

6 juli, en onsdag, var det dags för ultraljudet. Simon och jag kom dit, trodde att det skulle vara en känslosam stund, men läkaren gjorde allt så himla snabbt att allt var över inom 3 minuter. Vi fick två bilder utskrivna och fick också reda på att på lördagen skulle vi gå in i vecka 12. 

 

12?!

 

Vad hände med alla veckor? Redan?

 

Sista mensens första dag var 22 april, sa läkaren och jag hade blivit gravid i början på maj. (Inte hade jag haft mens då, men ultraljudet visade ju faktiskt ett foster, med hjärta och händer och fötter och allt! Så jag fick ju tro på läkaren.)

 

Dagen efter berättade jag för min chef på jobbet. Han blev lättad då han trodde att jag skulle bli sjukskriven av stress - men jag var ju bara gravid! Vilken tur! Han hade ju märkt på mig att jag hade mått dåligt sedan en tid tillbaka. En dag hade jag blivit hemkörd av chefen och en kollega för jag hade svimmat på jobbet. Men då skyllde jag på järnbrist, vilket också kunde vara en anledning - tänkte jag. Så man kan säga att det kändes som en sten som lättade när jag fick berätta att jag var gravid.

Dagarna gick och mitt tillstånd blev inte bättre. Alla säger att symtom försvinner i vecka 12. Skitsnack. Jag blev värre och värre och värre. Tillslut fick jag ringa och rådfråga en barnmorska som sa att det är helt normalt att boka en tid hos en läkare och prata om sjukskrivning.

 

Sjukskrivning. Jag har aldrig varit sjukskriven? Hur gör man då?

 

Jag träffade en manlig läkare och han sa att det är vanligt att man mår dåligt, även efter vecka 12. Vissa mår dåligt längre och andra mindre. Vissa mår dåligt fram till förlossningen. Jag kände mig inte helt värdelös längre. Det kändes normalt. Det enda som var viktigt var att jag skulle dricka mycket, så jag inte blev uttorkad, för då måste man åka in och få dropp. Det är också viktigt att jag rör på mig, trots att jag håller på att svimma och att vila.

 

Att kräkas och svimma suger. Att våga gå utanför huset är kämpigt.

Att lämna sängen, min trygga zon, är jobbigt.

Jag är en fånge i mitt egna hem.

 

Jag vågar fortfarande inte köra bil själv. Om jag svimmar så händer det snabbt. Jag hinner inte stanna och lägga mig ner. Simon har fått göra alla inköp, fixa mat, köra bil om vi ska någonstans. Jag tror kanske inte att Simon förstår exakt hur jag mår, men han hjälper mig och tar hand om mig. Låter mig sova när jag är trött och går ut med Craig. Jag är tacksam över att Simon är min man.

 

På lördag går vi in i vecka 17. Vi har tid för RUL i slutet på augusti. Och jag längtar efter att må bättre.

Vissa dagar har det känts som att jag ångrar att jag blev gravid. Jag vet att det är tabu att säga så. Men jag har mått så himla dåligt. Vissa dagar känner jag att hade jag vetat att jag skulle må så här dåligt hade jag aldrig blivit gravid, någonsin (jag vet ju att jag inte skulle känna så sen). Men än så länge har jag inte kunnat glädjas åt att vara gravid. Även om jag är väldigt tacksam så längtar jag bara efter att mina besvär ska gå över och att glädjas åt den tid som kommer och över att vara gravid.